Recension; BORÅS TIDNING

Mikael Ramels karriär sträcker sig från tidigt 60-tal med fadern Povel genom Fläsket brinner på 70-talet och inflytelserika skivor som debuten “Till dej”. Soundet då var psychedelisk proggpop med slängar av folkmusik. Lite som en mer kontrollerad Pugh Rogefeldt eller mindre jazzig Jojje Wadenius. Ett tamare och mer traditionellt 80-tal övergick i en barnskiva som blev det sista som Ramel spelade in på över 20 år. Under tiden har han bland annat utbildat sig till musikterapeut.

Boråsaren Klas Qvist (Citizen K) älskar säkerligen Ramels arv och har inte minst anammat mycket av ledstjärnans harmonier och frasering. Det står väldigt klart när man lyssnar igenom Ramels katalog och då framför allt hans 70-tal. Samarbetet med Qvist känns nästan löjligt naturligt och som att det skrevs i stjärnorna redan 1975.

“I huvet på varann” är alltså Ramels första albumlivstecken på över tio år. Samarbetet med Qvist föddes enligt utsago genom att boråsaren skickade ett ex av sitt senaste dubbelalbum “Second thoughts” till Ramel. Mottagaren trodde först att det var ett skämt, men lyssnade igenom den två gånger och blev frälst. Han hittade väldigt mycket gemensamt hos sig själv och det var kärlek vid första öronkastet. Ramel kände dock en frustration att Qvist inte sjöng på svenska, kontaktade artisten och erbjöd sig att omtolka låtarna. Sagt och gjort. En fin story senare så föds alltså kärleksbarnet nu i veckan.

Att Qvist och Ramel sjunger kusligt likt varann är också en förvirrande del av charmen. Någonstans så finns hela tiden känslan av att historien upprepar sig själv, att cirkeln är sluten. Det är ett vackert grepp i all sin enkelhet.

”I huvet på varann” är en ganska så typiskt skruvad Mikael Ramel-titel. Det är också en passande kryptisk titel på ett album med en ovanlig tillkomsthistoria.
Det förhåller sig ju så att herr Ramel fick sig tillsänt ett album av den för honom okända Citizen K. Ett dubbelalbum i cd-format med titeln ”Second thoughts”.
Ramel lyssnade, gillade vad han hörde och kände ett släktskap med sin egen musik. Ja, han gillade det så mycket att han ville sjunga in sångerna själv, fast på svenska. Kontakt etablerades med Citizen K, som i den verkliga verkligheten heter Klas Qvist, och ett fruktbart samarbete föddes. Mikael la på ny sång, nya mixar gjordes och Kenny Håkansson bidrog med gitarr här och där.
Och här har vi den nu: den svenska enkelalbumsversionen av ”Second thoughts”. Samma lika fast ändå olika, kanske man kan säga. Och visst blev det bra! Utan att dissa originalinspelningarna har sångerna vunnit på den fria översättningen/tolkningen till svenska. Med engelskan når man fler människor men det har blivit roligare och mer egensinnigt ramelskt på svenska. Helheten har också vunnit. Detta pga den ganska radikala åtgärden att dumpa typ hälften av låtarna. Hur mycket jag än uppskattar originalet är det för långt och för utdraget. Tilläggas kan att det efterföljande albumet, ”III”, är ännu bättre.
Detta om detta. Så vad är det vi har framför oss? Tja, en slags psykedelisk pop med rötter i 60-talet. Härligt melodisk och kryddad med barockpop och softrock och, vilket är lite otippat, lite jingeljanglig indiepop.
Det låter Beatles – garnerat med allt möjligt från Beach Boys-körer till en och annan blinkning i riktning Prefab Sprout – och, obviously, Mikael Ramel själv. Inte bara för att det är han som sjunger utan också för att flera av låtarna har likheter med det han ägnade sig åt på de tidlöst ljuvliga 70-talsalbumen ”Till dej” och ”Extra Vagansa”. Psychiga proggvisor som han sedan några år tillbaka åter baxar land och rike runt inför entusiastiska skaror av unga och gamla medborgare.
Låt oss ta det från början. Med den formidabla ”Gryningen” och dess tungt sviktande och indiskt baklängesvibbande Beatles-psykedelia. ”Kan vi mötas i en gryning – på en äng av ren – pur sammet – i ett här och nu – som ett enat vi” sjunger Mikael Ramel, med sedvanligt tydlig diktion, över ett otåligt komp som låter mycket Dungen (ännu en referenspunkt).
Annat att ta upp skulle kunna vara det mest utpräglat myspsykedeliska partiet med ”Mygg och Spa” (skulle möjligen kunna vara signerad Mikael Ramel själv, kompletterad med ett Beatlesinspirerat hallucinatoriskt mellanspel), den instrumentala ”Halländskt kaffe”, ”Kluringen” (somrigt popjazzig och ösigt rockig på samma gång) och ”Bass upp på loftet” (med Kenny Håkanssons allra bästa solo i slutet).
Skulle förstås kunna skriva något om alla elva spår, det finns ju många kul detaljer att lyfta fram, båda musikaliska och textmässiga. Men det gör jag inte. Måste ju sätta en gräns nånstans.
Måste dock berömma den föredömligt pådrivande rytmsektionen Tobias Walka och Kim Gunneriusson, så det gör jag, och nämna den fina balansgången mellan Ramels/Qvists introspektiva allvar och vänligt formulerade tokerier. Man måste ju, till exempel, gilla den här kryptiska raden: ”Jag påstår inte att The Beach Boys ljög om sitt uppsåt – men nånting uteblev”.

Recension; Håkans POP 2019 01 15

KLAS QVIST/MIKAEL RAMEL
I huvet på varann
(Paraply/Hemifrån) 

FÖR TVÅ ÅR SEDAN, NÄSTAN PÅ DAGEN FAKTISKT, fick jag en dubbel-cd med posten, "Second thoughts", med det då obekanta artistnamnet Citizen K. 23 låtar(!) på skiva med en för mig okänd artist från Borås väckte både naturlig nyfikenhet men också, efter nästan 50 år som skivrecensent kommer pessimism ibland krypande, skepsis. Men där fanns rent geniala kvalitéer och jag blev närmast stum av beundran inför både låtsnickrandet, produktionen och soundet som var djupt inspirerat av 60/70-talsnamn som Beach Boys, Pink Floyd och 10cc.
   Nu visar det sig att en av Sveriges mest personliga artister, med en något sporadisk skivproduktion bakom sig, blev lika däckad som jag av låtarna på "Second thoughts". Materialet tog Mikael Ramel med storm och han upptäckte dessutom parallella drag med sitt eget låtskrivande. Den jämförelsen slog aldrig rot i mitt huvud men Klas Qvist, mannen som ÄR Citizen K, förklarar nu att han under årtionden tillbaka i tiden, respekterat Ramel och inspirerats av honom som artist och kreativ låtskrivare. 
   Det var Ramels initiativ som födde idén till ett samarbete där han har skrivit svenska texter till elva av Qvists låtar från "Second thoughts". Tillsammans med stora delar av Citizen K-bandet (inklusive Qvist) plus gitarristen Kenny Håkansson gick han sedan in i studion och resultatet är närmast förbluffande starkt. Texterna är färgade av Ramels extraordinära kvalitéer som författare och melodierna ligger också mycket nära hans egen värld. Hade jag inte vetat bättre hade jag varit övertygad om att skivan helt och hållet var Ramels verk ty det här samarbetet låter så mänskligt och naturligt.
   Men jag vet så väl, ovan nämnda Citizen K-album höll på att bli min största skivfavorit 2017, att melodimaterialet är av absolut bästa kvalité och Klas Qvist får också delad credit som artist på skivan. Det är Mikael Ramel på skivomslagets framsida men på cd-etiketten är det faktiskt Klas Qvists namn som med rätta nämns först. 
   Vad jag har förstått hade "Second thoughts" orättvist begränsade kommersiella framgångar trots många positiva recensioner. På svenska, med ordkonstnären Ramel i högform, bör det här materialet nå ut så mycket längre. Utan att skivan på något sätt varken är strömlinjeformad, sönderarrangerad eller tillrättalagd. Den groteskt långa (9:24) "Wasps & cars" ("Mygg & spa" på svenska), med sina extrema ljudeffekter och musikaliska utsvävningar, har till exempel inte sorterats bort. Och ibland pendlar det på skivan mellan psykedelisk musik och engelsk progrock där även en instrumental låt får plats.
   Jag uppfattar nog att Ramel och den nya produktionen följt originalarrangemangen ganska strikt. Men där "Second thoughts" var en tämligen inspelningsstudiobaserad skiva med många pålägg är "I huvet på varann" huvudsakligen mer livebaserad. Det bränner onekligen till några gånger när musikerna går loss och svävar ut i energi och gränslös musik. Som i slutet på "En gång till", en av många höjdpunkter på skivan, där tre gitarrer, en pedal steel och en slide understryker den levande känslan.
   Både textmässigt och musikaliskt låter "I huvet på varann" som en fantastisk "uppföljare" till Mikael Ramels 47 år gamla "Till dej", skivan som han och hans band turnerade runt med i våras och i sin helhet framförde på scen. Den gränslösa lekfullheten, de melodiska höjdpunkterna och den välskrivna poesin har de faktiskt gemensamt.

Recensioner som PDF.( Klicka på för att förstora)
Örnsköldsviks Allehanda

Länkar till Releaseintervjuer;

Östersjöblues, Radio Roslagen, 09.01.19
http://radioroslagen.se/webbradio/    (telefonintervju + musik)
                  

Wallins Praliner, Radio Viking, 15.01.19
http://www.radioviking.se/   (studiointervju + musik)      
http://cdn-live2.crossnet.net:8000/radiovikinglive

Förmiddag, Sveriges Radio P4 Sjuhärad, 18.01.19 
https://sverigesradio.se/avsnitt/1219425    (studiointervju + musik, 1:40 in)

Blaskan, Facebook, (3 recensioner)
https://www.facebook.com/groups/1566826416872373/permalink/2186541178234224/
https://www.facebook.com/groups/1566826416872373/permalink/2186543331567342/ 
https://www.facebook.com/groups/1566826416872373/permalink/2194169370804738/
                  

Bilder från releasen ;