Mikael Ramel - Vilken Skillnad

Hela 19 år sedan förra albumet med nya låtar. Varför?
- Det hände andra saker, svarar Mikael Ramel enkelt. 80-talet var inte mitt årtionde. En annan typ av musik, andra influenser, syntar - jag passade inte in.
- Och på 90-talet hade jag ingen ambition att göra mer musik. Men skaparbehovet fanns kvar i mig. Det som behövdes var någon som knackade igång det.
Precis där går ridån upp för Mats Öberg, mångsidig klaverspelare och känd Frank Zappa-specialist, med mera. Och nu finns den, nya Ramel-cd:n "Vilken skillnad".

- Jag skyller på Mats, säger Mikael Ramel. För två år sedan ordnades en revivalspelning på Mosebacke i Stockholm, med Fläsket brinner och mitt band. Jag blev presenterad för Mats, som satt i publiken. Det visade sig att han en gång fått min första skiva av sin morbror Bernt Egerbladh och kunde allt på mina plattor utan och innan.
- Det blev kärlek mellan oss vid första öronkastet.

De två började spela ihop, Öberg fick fart på Ramels lust till musik och Mikael Ramel både skrev nytt och plockade också fram äldre, outgivna låtar. Till och med några inspelade, men oanvända, bakgrunder kom till pass när plattan gjordes.
- Det som håller ihop skivan är Mats och mitt samarbete. Han var delvis med och arrade och har en speciell känsla för linjen i en produktion, vilken ordning låtarna ska ligga i.

På "Vilken skillnad" finns flera instrumentalare och en inleder faktiskt hela cd:n. Ett ovanligt grepp.
- Så brukar jag göra, ler Mikael Ramel. Det är spännande att komma in från ett annat håll och man måste inte lägga den bästa låten först heller.

"Vilken skillnad" kan beskrivas som en dos popvisa, men fönstren står öppna åt diverse håll. Här finns till exempel gånglåtstendenser, tango och vals och inom en enskild låt kan det hända lite av varje. Ungefär som i texterna, låtskrivarens ordfantasi skuttar omkring i historier om kärlek, tidens gång och att vinna en miljon.
- Jag tror det är farligt att hamna i ett fack stilmässigt, man blir lätt kvar där. Fast jag gör inte musik för att slippa hamna i fack, det här är bara mitt sätt att jobba.
- Jag har en dröm om att ge ut en platta med egen filmmusik. Sedan skulle nån annan få göra filmen till musiken ?

Även under sin skivtorra period har Mikael Ramel hållit i gång spelandet och sjungandet, också offentligt. Därtill är han sedan länge musikterapeut, utbildad, på halvtid hemma i Örebro.
- Ett annat sätt att jobba med musik och ändå kunna vara kreativ, beskriver han musikterapin. Musiken blir för många en språngbräda till ett sätt att uttrycka sig, de kan kommunicera även när orden inte räcker till. Och stärka självförtroendet.

Mikael Ramels uppgift är att rehabilitera vuxna människor med funktionshinder, personer som råkat ut för bilolyckor, stroke, Aspbergers syndrom eller schizofreni.
- Genom musiken kan de träna för att bli av med motoriska problem, få social träning och känslomässig påfyllning och förbättra sin artikulation och sitt sätt att använda språket. 98 procent får något positivt ut av musikterapi.

Själv ingår Mikael R numera också som gitarrist i pappa Povels trio. Och de två delar förlaget Pygmé.
- Förr om åren samarbetade vi inte mycket, vi bestämde oss för att inte beblanda oss, eftersom det inte skulle varit bra för min karriär. Nu när han blivit äldre och jag har ett annat förhållande till karriären fungerar det fint.
- Vi tycker om olika slags musik, förstås, men bägge förstår vi vad kvalitet är. Det har jag med fadersmjölken. Och modersmjölken, morsan är ju också en musikmänniska.