Jag sitter i ett väntrum - till en doktor.
Ett lysrörstänt rum.
Jag fruktar, men hoppas i en smärtfylld pose -
på doktorns diagnos.
Till dess får jag sitta - sitta och titta -
i veckopressen - på noblessen -
som strålar ut sin ytliga finess i var nos.
Doktorn, kom och läk min blues!
Syster - när blir det min tur?
Jag känner mig dyster - i denna väntbur.
Har jag inte redan anlag att va' hypokondrisk så -
lär jag nog rätt snart få;
Det är värk i min själ - ja, det ömmar en del -
och mitt hjärta slår fel - och min plexus känns stel.
Jag önskar denna vånda kunde flyga sin kos.
Doktorn, kom och läk min blues!
En stilla koll på min klocka -
så många timmar som bara försvann.
Den läkarn borde ha sig en smocka -
oavsett om det är kvinna eller man.
Du fick mitt recept, va?
Jo, doktorn - du är i centrum -
för mitt intresse -- här i ditt väntrum.
Varför fick den typen gå in före mig?
Var inte jag här först så säg?
All denna väntan - den gör mig förbannad.
Jag kan bara undra - är kliniken bemannad?
Jag staplar mina tvivel - kan doktorn betros?
Syster, jag tar och drar min kos.
Du kan hälsa till doktorn - hälsa till doktorn -
att jag själv läkt min blues.
|